Sitter och funderar över det där med förlåtelse. Har kommit fram till att jag har förlåtit. Jag har kommit över det som har hänt, men jag kommer aldrig att glömma. Kommer alltid ha en reflex, någonting som inte alla ser.

"Aldrig är människans själ så stark som när man avstår hämnd och vågar förlåta en skada." - Edwin Hubbel Chapin

Det gjorde inte för ont och jag har inga påtagliga men efter det.

Det jag sitter och funderar över är hur folk kan gräva ner sig i saker som hänt för länge sedan och älta. Älta och känna hat dag ut och dag in. Är det inte bättre att försöka finna någon slags ro i sig själv? Man behöver inte glömma, men att kunna förlåta är starkt. Man behöver inte någon form av hämnd. Men självklart att personen i fråga kan behöva något form av straff. Allt handlar om vad det är som har hänt.

Jag tror på att varje människa gör vad de kan utifrån vilka möjligheter de har här i livet. Och att förlåtelse är att gå vidare...